Saturnus ringar består av ispartiklar vars omloppshastighet ökar ju närmare de är till planeten. Cassini-divisionen är ett brett, mörkt band som ligger mellan Saturnus två mest synliga ringar, där partikeldensiteten är betydligt lägre än den inuti ringarna. Forskarna misstänkte en koppling mellan Mimas, en av Saturnus månar, och bandet, eftersom det finns en region vid Divisionens inre kant där partiklarna kretsar runt Saturnus exakt dubbelt så snabbt som Mimas. Detta fenomen, känt som orbitalresonans, skjuter ispartiklarna isär och producerar ett relativt smalt gap. Forskare från CNRS, Paris Observatory-PSL och University of Franche-Comt har nu visat att Mimas kan ha flyttat närmare Saturnus under det senaste förflutna, vilket gör månen till en slags avlägsen Snöplog som utvidgade det ursprungliga gapet, vilket ger den 4500 km bredd den har idag. Om å andra sidan Mimas bana rörde sig utåt, skulle partiklarna återgå till sin ursprungliga position, snarare som om en snöplog skulle vända och sluta skjuta snön och låta den spridas ut igen. Med hjälp av numeriska simuleringar beräknade forskarna att Mimas måste ha migrerat inåt med 9000 km över några miljoner år för att öppna upp 4500 km-klyftan som för närvarande utgör Cassini-divisionen.

en naturlig satellit, som månen, tenderar normalt att röra sig bort från sin planet snarare än närmare den. För att migrera inåt måste en måne kunna förlora energi, särskilt genom uppvärmning, vilket skulle få dess inre Is att smälta och försvaga dess yttre skorpa. Men tillståndet för Mimas yta, som fortfarande bär ärr av relativt gamla meteoritpåverkan, stämmer inte med ett sådant scenario. Forskarnas andra hypotes, som återstår att bekräfta, är att värmeförlusten delades ut mellan Mimas och Enceladus, en annan av Saturnus månar, genom orbitalresonans. Detta skulle ha orsakat skapandet av de inre oceanerna som Cassini rymdfarkosten upptäckte under ytan av båda dessa kroppar.

idag har Mimas börjat migrera utåt igen. Enligt forskarnas beräkningar kommer Cassini-divisionen sannolikt att ta cirka 40 miljoner år att stänga igen. Tack vare dessa resultat kan forskare se förekomsten av luckor i en exoplanets ringar som en aning om att den kan ha månar med hav.