gemensamma men differentierade ansvarsområden och respektive kapacitet (CBDR–RC) är en princip inom FN: s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) som erkänner enskilda länders olika kapacitet och olika ansvar för att hantera klimatförändringar.
principen om CBDR-RC är förankrad i 1992 UNFCCC-fördraget, som ratificerades av alla deltagande länder. Konventets text lyder: ”… klimatförändringarnas globala karaktär kräver största möjliga samarbete från alla länder och deras deltagande i ett effektivt och lämpligt internationellt svar, i enlighet med deras gemensamma men differentierade ansvar och respektive kapacitet och deras sociala och ekonomiska förhållanden.”
CBDR-RC har fungerat som en vägledande princip och en källa till strid i FN: s klimatförhandlingar.
som återspeglar CBDR-RC delade konventionen länder i” bilaga I ”och” icke-bilaga i”, den förra hänvisar i allmänhet till utvecklade länder och den senare till utvecklingsländer. Enligt konventionen har bilaga I-Länder en större begränsningsroll än icke-bilaga I-länder.
sedan 1992 har länder som Kina fått ny kapacitet samtidigt som de bibehåller relativt låga utsläpp per capita, och spänningar om de definierade linjerna i bilaga I och icke-bilaga I-länder har uppstått. CBDR-RC och bilagans klassificeringar kodifierades i Kyotoprotokollet från 1997, och utsläppsminskningar i bilaga I var lagligt bundna. En primär drivkraft för USA: s misslyckande att ratificera Kyotoprotokollet var den inhemska oroen att medelinkomstländer inte var skyldiga att vidta åtgärder för att ta itu med sina växthusgasutsläpp (GHG) trots deras växande förmåga.
under åren efter 1992-fördraget uppmärksammades också utsläppsbanan i befolkade utvecklingsländer. Fossilbränslebaserad utveckling av tungt befolkade utvecklingsländer skulle förhindra stabilisering av GHG – koncentrationer – det överenskomna ”ultimata målet” för UNFCCC-eftersom mycket av den globala utsläppsbudgeten redan har uttömts av utsläpp från utvecklade länder. Kontroverser följde över frågan om ansvar för kostnaderna för övergången till en hållbar utvecklingsväg, särskilt för stora men fattiga länder med mycket låga utsläpp per capita och mycket liten tillgång till finansiering.
i nyare UNFCCC – avtal – som började med Durban 2011-har parterna ändrat sin ståndpunkt för att tillåta länder att individuellt bestämma sitt ”bidrag” för att hantera växthusgasutsläpp. Detta nya Klimatavtal ska vara ”tillämpligt på alla” och närmar sig differentiering genom genomförandet av ett bottom–up-system för att bestämma en global insats.
CBDR-RC är fortfarande en stickpunkt, liksom rollen av rättvisa (historiskt kontra nuvarande ansvar för klimatförändringar), bilagans roll och den roll som varje land ska spela i klimatförhandlingarna i UNFCCC. I förhandlingarna i Lima 2014 enades parterna om en ny fras, ’gemensamt men differentierat ansvar och respektive kapacitet, mot bakgrund av olika nationella omständigheter’, som kanske antyder hur ett avtal i Paris skulle ta itu med frågan.
