coleoidbläckfiskar (bläckfisk, bläckfisk och bläckfisk) uppstod från sina skalade förfäder under sen Devonian; de diversifierade i Jura men strålade inte väsentligt förrän Tertiären. Sedan dess har de samverkat med fisken (1). Bläckfisk är mindre effektiva energiskt än fisk (2) men har överlevt tillsammans med dem genom att utveckla mycket opportunistiska reproduktions-och utfodringsstrategier (3, 4) samt snabb bestyckning och infärgning för flykt och försvar. Lite är känt om de fossila formernas livshistoriestrategier, men de enda överlevande skalade bläckfiskarna, nautiluserna, har relativt långa livslängder och är iteroparösa; det är, i likhet med de flesta medlemmar i andra blötdjursklasser, de föder upp mer än en gång under sina liv. Däremot är alla andra levande bläckfiskar i allmänhet kortlivade (vanligtvis 1 år) och har monocyklisk reproduktion och en semelparös livshistoria. De kortlivade semelparösa koleoiderna kännetecknas av ommastrephid-bläckfisken i mitten av latitud som ger den grundläggande modellen som beaktas här. Denna familj är relativt primitiv och biologiskt välkänd. Dess medlemmar är i huvudsak monocykliska, men vissa arter kan leka sina ägg i satser (5, 6) även om det inte finns några bevis på detta i laboratoriespann (7). De flesta loliginid bläckfisk, åtminstone i tempererade hav, har en livscykel som liknar ommastrephids, trots att de har olika lekvanor. En jämförelse av livstidsenergetiken och tillväxtmönstret hos bentiska, iteroparösa blötdjur med de pelagiska, semelparösa ommastrephiderna visar att även om vissa bläckfisk kan uppnå en längd av 1 m eller mer, är fördelningen av deras energiresurs bland tillväxtkomponenter väsentligen karakteristisk för det tidiga livet, särskilt det första året, av iteroparösa former. Livstidsenergibudgeten för dessa bläckfisk verkar således ha utvecklats av fysiologisk progenes, en process där mognad accelereras medan andra aspekter av fysiologin är mer typiska för ungdomen.