Carl Ritter, (född Aug. 7, 1779, Quedlinburg, Preussen—dog September. 28, 1859, Berlin), tysk geograf som var grundare, med Alexander von Humboldt, av modern geografisk vetenskap.
Ritter fick en utmärkt utbildning inom naturvetenskap och var väl insatt i historia och teologi. Guidad av utbildningsprinciperna för den berömda schweiziska läraren Johann Heinrich Pestalozzi och av ideerna från den tyska filosofen-teologen Johann Gottfried von Herder om förhållandet mellan människan och hans miljö blev Ritter lärare och filosof inom geografiområdet och tjänstgjorde som professor vid universitetet i Berlin från 1820 till slutet av sitt liv.han betraktade geografi som en empirisk vetenskap och hävdade att dess metodik krävde från en observation till en annan, inte från åsikt eller hypotes till observation. Även om han var övertygad om att det fanns geografilagar, tycktes han inte fästa någon särskild vikt vid att tydligt fastställa dem. Han betonade istället vikten av att använda alla vetenskaper för att avgränsa geografiens natur, som enligt hans åsikt var unik.Ritter betraktade alltid Humboldt, som var tio år äldre, som sin mästare och grundade delvis sina geografiska skrifter på Humboldts ideer. Han var ofta mer historiker än geograf och skrev vad som har blivit känt som en geografisk tolkning av historien. Motståndet mot hans tankar som utvecklades efter hans död uppstod delvis från påståendet att han hade gjort geografi till hjälp för historien. Trots detta, under hans senare liv och i nästan 20 år efter hans död, påverkade hans tankar djupt geografisk forskning i Tyskland.
hans första geografiska skrifter, om Europa, publicerades 1804 och 1807. Hans stora arbete, Die Erdkunde im Verh Exceptltniss zur Natur und zur Geschichte des Menschen (”geovetenskap i förhållande till naturen och människans historia”), var tänkt som en världsundersökning men slutfördes aldrig. Den första volymen, om Afrika, publicerades 1817 och gav honom hans utnämning vid universitetet i Berlin; en reviderad upplaga dök upp 1822. Mellan 1832 och hans död publicerade han regelbundet nya volymer, främst på Asien. Arbetet, även om det var ofullständigt, sprang till 20 000 sidor i 19 volymer.
